Barbaria
På tide med en liten oppdatering igjen.
Tålmodighet är en dygd!
20 – 21 juli 2020 Travemünde Böbs werft.
Just nu ligger vi och väntar på av båten skall bli avmastad. Vi anlände Böbs werft igår förmiddag, lade till på den enda grönmarkerade och lediga plats vi kunde hitta och vi har fått löfte om att få demonterat masten idag.
Dagens agenda är avprickade och genomförd inför avmastningen;
– Vi har fyllt upp dieseltanken, vattentankarna och bunkrat upp andra förnödenheter (inklusive insektspray eftersom vi på allvar tröttnat på de förbannade flygfä som fortsatt kommer oinbjudna till båten)
– Vi har tagit ner genuan och stuvat undan den i förpiken (det är väldigt mycket segel att få ner och vika ihop till en prydligt paket)
– Vi har kopplat ifrån alla elektriska kablar som går inuti masten. (vi har tagit foto på varenda koppling för att få ihop det igen)
– Stuvat undan tåg och fall som vi inte behöver just nu
– Vi har kontaktat olika transportföretag för offert för transport till Port St Louis där vi förhoppningsvis är om 4-6 veckor. (det är faktisk inte VI, utan min make som sköter denna korrespondens med bravur)
Nu är det bara att vänta på en tid för avmastning och komma iväg….. och jag är så otålig så det kryper i mig så jag borde skämmas.
El Capitan påpekar vänligt,
– Att vi har all tid i världen just nu.
– Att vi ska vara tacksam över att varvet ändå sagt att de kan hjälpa till trots semestertider och hög arbetsbelastning.
– Att vi faktisk inte i förväg har beställt och bokat en tid för detta arbete.
– Att vi har fått svar från olika transportföretag som är beredda att frakta ner vår mast när det är dags och dessutom för en rimlig kostnad.
– Att det inte är ok att tjata i receptionen om NÄR jobbet kan bli gjort. Folk arbetar i den takt de kan och att det säkert är en del logistik att ta hänsyn till.
El Capitan är så positiv och tålmodig så jag nästan inte känner igen honom och dessutom har han helt rätt!!
Vid 14 tiden ringer Böbs Werft och nu är det dags och 5 minuter senare överlämnar vi Sothis till ett gäng unga män som försäkrar oss att vi inte behöver vara kvar och hjälpa till. Intrycket är snarast att de INTE önskar ha oss på plats alls.
En timme senare är Sothis en amputerad segelbåt och vi är på väg genom Europas kanaler.
Sothis före och efter amputationen.
