Barbaria
Marknadsdag i Cavalaire – sur – Mer.
18 november 2020 gästhamnen Cavalaire – sur – Mer
Vi ligger fortsatt vid kaj på grund av den ”Lockdown” som är ett led i Frankrikes strategi mot höga smittotal i Covid -19. Förutom de råd som ALLA verkligen borde hört vid det här laget behöver vi fortsatt fylla i ett formulär på mobilen om vi ska handla eller nyttja vår timme utomhus för promenader och träning. Vi fyller i alla fylleriövningar och det är konstigt hur fort man vänjer sig. Vårt mantra innan vi lämnar båten låter numera såhär;
– Har alla fyllt i formuläret, kryssat i rätt ruta och satt samma tid?
– Har alla med sig mobilen?
– Har alla med sig munskydd?
Om hela besättningen svarar ja på samtliga frågor så är vi på G. Det är väldigt sällan samtliga är på G. Alltid är det någon som glömde, något eller alltihopa!
Vi får helt enkelt ha överseende med den gemensamma glömskan, detta är ju trots allt ingen normaltillstånd. Men trots oroliga tider med nya begränsningar och riktlinjer i pandemins kölvatten har vi hittat vår vardagliga vardag och lunk ombord på Sothis.
Strax innan jullovet skall minstematros mönstra av och flyga hem till Norge igen. Närmaste flygplats ligger i Nice som ligger ca 11 mil från vår hamn. Vi har inte sett någon busstation eller tågstation i byn, Taxi lyser med sin frånvaro men det verkar som en Uber skulle kunna vara möjligt.
Skulle vi få önska fritt så hade vi verkligen gillat om restriktionerna lättare lite så att vi kunde segla vidare för att i alla fall komma närmare Nice men vi tror egentligen inte detta blir aktuellt. Vädret hade i alla fall hittills, inte varit något hinder för att segla vidare. November har verkligen bjudit på sol, värme och fina vindar.
Vi går fortfarande i short och T- skirt medan fransmännen och fransyskorna är klädda i täckjackor och byxor? Vi tittar förvånade ögon på dem och antagligen funderar de om vi är riktigt kloka som fortsatt tror att det är sommar. Men för oss nordbo har november här varit lika fin som en norsk eller svensk sommar men betydligt stabilare.
I vår lilla by, som nästan börjar kännas som hemma, finns det varje onsdag en matmarknad, bara ett stenkast från hamnen. Eftersom jag är mer eller mindre självutnämnd kock ombord så har jag också mandat att bunkra upp och mina besök på matmarknader runt omkring under vår resa tenderar nästan att närma sig en fetisch hos mig om jag ska vara riktigt ärlig.
Att provsmaka en italienskt lagrad parmesan där handlaren skyter om att just han har den bästa parmesan i hela världen och när jag hittar osten med insprängda strängar av tryffel blir jag nästan gråtfärdig av lycka. Att köpa svarta och gröna oliver med kryddblandningar från olika delar av medelhavet och provsmaka olika tapenade blandningar på en liten bit bröd gör mig helt enkelt salig. Att se alla färger och former hos alla färska och fräscha grönsaker och frukter och alla starka korvar och rökta skinkor som hänger i stånden fyller mig med pur glädje.
Matmarknader – en begynnande fetisch hos matrosen ombord.
Massor att drägla över
Kryddhandlaren är noga med sin posering, av med munnbind og på med smilet
Idag har El Capitan och minstematros gått igenom och kompletterat båtens Grab bag. Det fanns inte en enda chokladbit kvar!!?? Det finns en liten film om detta under rubriken, Minstematrosen har ordet i bloggen.
Sist men inte minst;
I morgon för 34 år sedan hände något fantastiskt i mitt liv, då föddes nämligen min son Johan som helt enkelt är den bäste son jag kan önska mig.
